Här lyfts allt som är värt att lyftas, kring skola, utbildning, livet, teknik, och annat som kan hjälpa oss förstå framtiden.
Björklund och surfbrädorna, jag menar -plattorna..
Ja då var det dags igen, vår käre utbildingsminister släpper ut grodorna och trampar i klaveret och framkallar flera andra metaforer för klumpiga uttalanden. Efter att rapporten kom ut om att de satsar på surfplattor i skolorna i Sollentuna, så går nu Jan Björklund ut i media och sågar projekt med surfplatta med dunder och brak.
Då passar flera på att skriva så tangenterna (inte pennorna) ryker, bland annat Håkan Fleischer som skriver: Är okunnighet ett problem om man är utbildningsminister? Ja om det tvista de lärda, eller är det bara Björklund själv som gör? Även Jan Svärdhagen går in på den sidan i debatten med sitt inlägg titulerat Skolminister utan bildning, vilket väl befäster lite av den känslan vi alla får när Björklund öppnar munnen offentligt (privat har jag inte hört honom tala, så vågar inte uttala mig om hur pass mycket grodor det slinker ut då). När det gällde katedern så var det ett klumpigt ordval, vad blir förklaringen den här gången? Hur mycket skall vi närma oss militäriska Finland i deras syn på utbildning för att han skall känna sig nöjd? (Missförstå mig rätt, jag är själv halvfinsk, men anser att det inte går att sträva efter disciplin och kontroll om man samtidigt vill leda utvecklingen och skapa en bättre framtid, då tror jag mer på att vända på att försöka omdefiniera lärandet med hjälp av den utveckling som sker i samhället)
Angående surfplattorna har IT-och-energiminister Anna-Karin Hatt ett svar värdigt en eventuell utbildningsminister i inlägget Surfplattorna platsar i skolan som jag tar rygg på utan tvekan. Tekniken kommer alltid att vara ett verktyg – som Steve Jobs sa det: ”The computer is like a bicycle for our minds.” Det var som avslutning på en undersökning som visade att vi från att hamna långt ner på listan över jordens snabbaste djur plötsligt var med i toppen – när vi satte oss på en cykel och trampade så svetten rann. En dator eller en surfplatta eller en smart mobil är ingenting om den bara ligger där på sin plats, det är när vi tar upp den och lär oss att utnyttja den till att uträtta stora ting som den kommer till sin rätt. Precis som Anna-Karin Hatt skriver så är inte problemet att vi satsar på tekniken, utan att vi inte gjort det i tillräcklig utsträckning så att vi kunnat lära oss vad vi ska ha den till. Trial and error, testa och våga misslyckas några gånger. Inte som Mr B(ean) och fega ur när det kommer något nytt på vägen. Hur tränar man då sitt mod och sin nyfikenhet och förmåga att tänka i nya banor?
1:1 och stöd i lärandet – inte bara för de svarta fåren
För en tid sedan medverkade jag på ett inspirationsmöte anordnat av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt Apple som handlade om en-till-en och elever med behov av särskilt stöd. Vi fick bland annat lyssna på representanter från skolor och kommuner runt om i landet som delade med sig av sina erfarenheter kring arbetet med en dator per elev och hur detta i sin tur har påverkat möjligheterna att hjälpa de elever som har behov av särskilt stöd.
Specialpedagogen på Gustavsbergs Gymnasieskola sa vid ett tillfälle något som ganska bra sammanfattar det jag tog med mig från dagen. Det var i stil med (fritt memorerat): ”De metoder vi arbetar fram för elever med behov av särskilt stöd hjälper i allra högsta grad även de andra eleverna,” med vilket hon menade att precis som t ex en elev med asbergers syndrom så behöver även andra bättre struktur och rutiner, och de arbetssätt som tas fram för dem är mycket gynnsamma att låta alla elever ta del av.
Det är mycket enkelt: alla är och lär olika och bör bli bemötta olika. Man ska inte behöva någon diagnos för att få stöd med lärandet; i en demokratisk värld har alla tillgång till lika stora verktygslådor oavsett vem man är.
Problemet har legat i att man tidigare inte haft särskilt många verktyg att ta till, men med teknikens hjälp har utbudet växt lavinartat. Och framförallt: i och med att användandet av datorer i lärandet utvecklas och man börjat prata om ”det vidgade textbegreppet,” d.v.s. ljud och rörlig bild så kan de som haft svårt för att t.ex. läsa och skriva uttrycka sig och få in information på andra sätt. Återigen — nya arbetssätt som alla elever gynnas av, inte bara de som haft det svårt innan.
De flesta föreläsarna under dagen i Stockholm påpekade att en av de största vinsterna med att alla eleverna har fått var sin bärbar dator är att de som tidigare suttit för sig själva och fått individuellt stöd nu kan inkluderas i den ordinarie undervisningen. De kan vara med de andra på ett annat sätt eftersom det finns tekniska hjälpmedel som bygger broar över de åar som tidigare skiljt eleven åt från de andra.
Man kan dock fråga sig var orsaken ligger till att de har svårt i skolan — enligt Claes Nilholm och Johan Malmqvist, båda vid Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping ”råder det delade meningar huruvida problem med beteende och inlärning huvudsakligen ska tillskrivas funktionsnedsättningar hos eleverna eller brister i den pedagogiska verksamheten eller i barnets/elevens vidare miljö.”
Hur som helst blev jag mer intresserad av detta området, och har sedan dess träffat flera intressanta personer som är insatta i frågan som har öppnat mina ögon ytterligare. Exempelvis sprang jag härom veckan på en student som läser neuropsykiatri som berättade en hel del spännande om det här med funktionsnedsättningar och att många framgångsrika ledare i samhället förmodligen skulle ges diagnosen ADHD om man tittade närmare. Samhället har alltså accepterat det i vissa fall, men stämplar andra som inte passar in så att de får svårt att ta sig ur det fack de placerats i p g a sitt beteende. Studenten berättade även att så mycket som 80% av alla brottslingar på fängelset har många av de symptom som vi förknippar med till exempel ADHD, men de har då inte fått det stöd de har behövt.
Jag vill avsluta med att sätta ner foten och slå ett slag för alla tappra specialpedagoger där ute, men samtidigt vända mig till ALLA andra där ute:
Vi har alla särskilda behov, stora som små. Alla elever behöver särskilt stöd i någon form — blunda inte för det utan gör något varje dag för att hjälpa dem att utvecklas.
Den finska kunskapsfabriken och framtiden
I helgen publicerade Sydsvenskan en artikel om min moders hemland och vårt grannland Finland och landets skolor som den senaste tiden lyfts till skyarna av både PISA-undersökningar och vår egen utbildningsminister Jan Björklund. De har tydligen ”världens bästa skola” – vilket förbryllar mig å det grövsta att man kan dra det så långt år 2011. Jag hade förstått om Finlands skolor hade ansetts vara bäst i världen om året var 1960, men att idag lyfta den massproducerande kunskapsfabrik som är Finland till högsta trappsteget tycker inte jag är något annat än ett hån mot alla skolor där ute som försöker ta lärandet till nya höjder för att förbereda dagens barn och ungdomar på en framtid som vi inte ens kan gissa hur den kommer att se ut.
Efter den något aggressiva inledningen ska jag ta ett steg tillbaka och fundera över vem jag är att dra sådana slutsatser. Meriter i min släkt från både finska och svenska skolan kan jag dela med mig av vid ett annat tillfälle (kort kan jag nämna att majoriteten av mina närmaste släktingar har varit delaktiga eller är fortfarande aktiva i skolan), och jag har själv gått en tid i finsk skola under gymnasietiden och sett den i vitögat. Min Morfar stred i finska vinterkriget och stod upp mot Sovjet med stolthet och gick i graven 2008 med en mängd medaljer för sina insatser. Det senaste året har jag gått från att driva för att förbättra reklambranschen till att dra mitt strå till stacken för att förbättra skolan. Som jag varit inne på tidigare så är jag övertygad att det måste till en mer öppen inställning till skola och lärande, så att systemet blir mer flexibelt och inte bromsar den naturliga växtkraft som uppenbarligen finns i oss människor när vi föds. Nu tillbaka till Finland och vad som händer där.
”Sedan PISA startade för 10 år sedan…har Finland placerat sig i topp i alla ämnen vid varje testtillfälle…[Och] de har varken nationella prov eller statlig skolinspektion…Enligt vad finländarna själva kallar ”en förtroende-kultur” bestäms mycket av det som försiggår i skolan på lokal nivå.”
I Sydsvenskans artikeln påpekas att Finland inte har mycket invandring jämfört med Sverige. Nej, det kan man lugnt säga; enligt finska migrationsverket beviljades år 2010 drygt 14 000 ansökningar om uppehållstillstånd i Finland – under samma år beviljades över 100 000 uppehållstillstånd i Sverige, och även om Finland är ett mindre land till befolkning så är det stor skillnad i deras migrationspolitik och framförallt inställning till invandring.
Timo Lankinen, generaldirektör på Utbildningsstyrelsen som motsvarar svenska Skolverket, tycker att ”den kanske största faran…är att det uppstår situationer när skolans andel av utlänningar ökar till 40-50 procent så att andra flyr till andra skolor.” Flera av skolorna i de svenska storstäderna har samma procent svenskar i klassen som det är invandrare i de finska klasserna, ibland ända upp till 90% elever med invandrarbakgrund. Det är klart att det kräver en större flexibilitet från skolan, något som de i Finland inte behövt ta itu med. Och med tanke på att partiet Sannfinländarna nu rapporteras ha näst mest stöd så ser inte mycket ut att förändras vad gäller invandring eller utländska influenser på ett bra tag.
”Klass 3A sitter stilla i bänkarna. Läraren Johanna Pipping-Arrakoski läser högt. Förutom hennes röst hörs bara när eleverna vänder blad i sina böcker samtidigt som Johanna. Klassrummet kunde vara svenskt – teckningar på väggarna, egna odlingar i fönstret, vykort vid ytterdörren och en smartboard längst fram. Vid sidan av står veckans kom-ihåg och läxor: Matte till måndag och onsdag, finska till onsdag, några sidor ur naturkunskapsboken till tisdag, och så glöm inte skidor till vinterdagen på fredag.”
Det låter som att tiden har stått stilla i många år här. Vidare säger en rektor att svenska kollegor brukar känna igen sig för att det ser ut som det gjorde för dem när de själva gick i skolan — och hur bra är det på en skala? Har inte finska skolan förändrats alls på 30-40 år? DET är mer skrämmande än ”hotet” från invandrare tycker jag.
När jag var på utbyte på Rudolf Steinerskolan i Björneborg på den finska västkusten år 2005 märkte jag att lärarens auktoritära roll var så mycket tydligare, att läraren allt som oftast satt på svaren och bara valde att portionera ut det till eleverna så att de ”lärde sig.” Det kändes som att antingen utgick de från föråldrade läroböcker eller så hade de helt enkelt föråldrade läroplaner. Och det här var ändå en Waldorfskola skall tilläggas, vilket inte märktes.
”En som varit [här] sett och lärt är Jan Björklund (Fp). 2005 var han oppositionsborgarråd i Stockholm. Han blev djupt imponerad. Det är tydligt att många av de frågor som utbildningsminister Björklund nu driver kommer [härifrån].”
Jag kan inte annat än hålla med om detta resonemanget, Herr B gillar nog den ordning och reda de har i Finland. Om det sedan är lydiga robotar vi vill ska driva samhället när vi är gamla nog att inte ta hand om oss själva är frågan?
Anna Kaya skriver även hon om Sydsvenskans artikel i sitt blogginlägg Svenska skolan och framtiden där hon ställer frågan om det verkligen är bakåt vi vill gå. Det tycker inte jag i alla fall, och jag tycker att Finland borde vakna upp ur sin kroniska vinterdvala och se vad det är för värld här ute. Men först och främst handlar det nog om att förändra synen på kunskap runt om i världen, så att inte tester som bland annat PISA blir missvisande utan istället kan lyfta fram de länder där det fokuseras på framtidens lärande, en utveckling som Sverige helt klart har potential att leda om vi bara vill det.
Jag vill det.
Tack för visat intresse, fortsättning följer.
Min lust att förstå – #tankesoppa
Jag har mycket tankar som studsar studsboll i hjärnan just nu. Det finns saker jag inte förstår, samtidigt som det finns mycket jag skulle vilja förstå och en del jag tror mig förstå men sannolikt missförstår.
Som jag skrivit tidigare har jag den senaste tiden inspirerats väldigt mycket av Peter Gärdenfors, och när jag nu läst hälften av hans bok Lusten Att Förstå så kan jag inte säga annat än att jag hade helt rätt magkänsla vad gäller denna mycket kloka mans skriverier, tankar och upptäckter. Det var länge sen jag läste en bok (måste vara när jag läste marknadsförarnas bibel The Principles of Marketing av Kotler) där jag ofrivilligt stannat upp efter varannat stycke och tänkt till – inte för att jag behöver läsa det om och om igen för att överhuvudtaget förstå vad det står, utan snarare för att reflektera och tänka tillbaka till mig själv hur jag fungerar och hur jag uppfattar att andra runt omkring mig fungerar. Det är en otroligt spännande känsla, en känsla som man ibland önskar kunde ha lockats fram lite oftare när man gick i skolan. För under skoltiden saknades just sammanhanget, det som enligt de teorier Peter Gärdenfors tar upp i sin bok många gånger är det som är centralt och avgörande för att ”förstå” något.
Bara titeln i sig — Lusten Att Förstå — är något som jag ibland undrar om våra kära vänner skolpolitikerna har vigt en tanke åt. Det är kunskap hit och PISA dit och prov tidigare i skolan och mer ”disciplin och ordning” — så att vi kan forma dem på det sätt vi vill och producera så duktiga och lydiga arbetare som möjligt, som klarar av sin monotona, enkla uppgift så bra som möjligt… (många åker över en kant nu, men ibland måste man överdriva för att göra en poäng)
Men vänta lite, vilket århundrade lever vi i? Jo, just det: 2000-talet. Det kan visserligen finnas en hyfsat stor chans att vi om några år blir den nya tidens Kina och får agera billigt fabriksland när Asien kommer på bred front och tar mer och mer mark — tänk er att se ”Made in Sweden” på billiga plastleksaker. Men med den kreativitet och kämpaglöd som ändå gömmer sig någonstans i Jantelands mörka gränder borde vi kunna bli världsledande i många branscher och dessutom skapa nya branscher. Jag blev inte minst påmind om detta senast när Jan Björklunds debattartikel om katederundervisning blossade upp en debatt på twitter via taggen #merkateder där en stor mängd engagerade, framåtsträvande och förbättringsbenägna gjorde sina röster hörda.
Men, för att inte stanna kvar i ett stadium av grubblande, så är det dags att ta oss en funderare på vad det är vi lär våra barn. Förbereder vi dem på en framtid som vi inte ens vet vad det ska bli av? Eller ger vi fortfarande kunskap till dem om en svunnen tid, den vi själva varit en del av? Jag är personligen född på 80-talet, så jag har inte varit med i närheten av så länge som många andra, men jag är fullt övertygad om att det samhälle jag mötte efter mitt vackra skanderande om ” där de härliga lagrarna gro, hurra!” vid studenten inte är den vardag som min kusin som är 15 idag kommer att möta, än mindre den värld mina egna eventuella barn får se och leva i. Jag minns att de i filmen American History X sa att man skall citera andra för att det allt som oftast finns någon som sagt det du vill säga på ett bättre sätt, så jag vill citera John Dewey, som sa något i stil med (fritt översatt): ”om vi undervisar våra barn om gårdagen, berövar vi dem på morgondagen.” Framtidskompetenser är ett område jag säkerligen kommer att ta upp i ett senare inlägg, för tillfället vill jag belysa det faktum ATT skolan bör sträva efter att i större utsträckning anpassa vad vi lär våra barn till att bättre möte den förändringstakt som vi ser i omvärlden.
Och när vi väl har kommit så långt att vi kommit till insikt att en förbättring bör ske, då kan det vara på sin plats att läsa Lusten Att Förstå av Peter Gärdenfors för att utforska och få en starkare förståelse för hur vi som biologiska organismer förstår och motiveras. För frågan är HUR vi ska bära oss åt för att ge våra barn de förutsättningar som krävs för att kunna ta sig an den allt mer ovissa och föränderliga framtid vi verkar vara på väg mot, vilket inte är någon liten fråga.
Tills nästa gång, beställ Lusten Att Förstå via länken här nedan och läs den.
Beställ Lusten att förstå via adlibris
Keep up the good work all you people out there who give their heart and soul to the cause of improving the schools and learning for our children!
Peace /Mauri
”Skolans struktur dödar elevernas motivation”
Jag läste härom dagen en fantastiskt inspirerande artikel i tidningen Skolvärlden som ges ut av Lärarnas Riksförbund. Det var som en religiös uppenbarelse, jag kände på mig att det här kan göra skillnad på riktigt.
Peter Gärdenfors. Vet ni inte vem det är så googla hans namn (som den tv-kock jag är har jag förberett sökningen här) och läs på, jag tror att han kan komma att figurera en del i etern framöver. Om inte annat skulle jag gärna vilja det med tanke på vad han har att berätta.
Jag ska strax komma till vad det stod i artikeln som var så intressant. Först vill jag bara varna känsliga läsare som förespråkar att vi ska bevara det gamla, traditionella lärandet – ni kan behöva tänka om.
Artikeln
I Skolvärldens artikel berättas att Peter Gärdenfors är professor i kognitions-vetenskap på Lunds Universitet, och att han under ett forskningsprojekt som kartlade den moderna forskningen runt lärandeprocesser slogs av hur sällan ordet ”motivation” syntes i den pedagogiska litteraturen.
Peter Gärdenfors har med utgång i detta skrivit en bok som han kallar ”Lusten att förstå – Om lärande på människans villkor” (en bok jag själv precis har börjat läsa, det tog ungefär 10 min för mig att beställa den efter att jag läst artikeln jag skriver om) där han i princip ifrågasätter skolans hela nuvarande struktur. Hur skulle skolan se ut om vi fick designa det på nytt? Hur mycket av det gamla skulle egentligen finnas kvar? Peter Gärdenfors sitter följaktligen inte på de färdiga svaren på de frågorna, men han vill visa att undervisningen kan organiseras på andra sätt så att barns motivation och förståelse ökar.
Han lyfter bland annat fram lekens och berättandets betydelse för inlärningen, jag citerar:
”– Det finns en myt att lek och lärande inte hör ihop, att lärande måste vara tråkigt. Men leken är, tvärtom, ett kraftfullt verktyg för lärande. I leken har barnet kontrollen, samtidigt som leken inte är på riktigt, vilket gör att den tillåter misslyckanden. Dessutom ställer leken krav på att barnet kan kommunicera på flera nivåer samtidigt.”
I boken belyser Peter Gärdenfors även fram hur datorspel kan främja lärandet:
”–Från datorspelens värld kan skolan också hämta inspiration. Datorspelen lyckas fånga barnens intresse genom att ta tillvara på deras nyfikenhet. I spelen tävlar man mot sig själv och motiveras att försöka ta sig vidare. Det finns inget som hindrar att tekniker som utvecklas för lek och spel flyttas över till skolan.”
Avslutningsvis menar Peter Gärdenfors att fokus i skoldebatten de senaste åren har legat helt fel:
”–Debatten har handlat om i fall eleverna ska få betyg i årskurs sex eller sju. Det är en piss i Mississippi. Istället borde man prata om hur man får eleverna motiverade och hur man får dem att verkligen förstå vad de lär sig. Jag är inte emot betyg, men det ska inte vara det som motiverar eleverna att studera.
Kunskap om vad som gör människor motiverade och att eleverna förstår det de lär sig måste in i lärarnas utbildning. Hjärnforskare, kognitionsforskare och lärare borde samarbeta om hur en modern utbildning skall läggas upp.”
Redan 13 april 2010 skrev Peter Gärdenfors om detta i Sydsvenskan, läs det här. Eva-Lotta Hultén på GP skrev i augusti 2010 så här om boken.
Peter Gärdenfors har även skrivit en önskelista till Jan Björklund, läs den här.
Jag återkommer alldeles strax med reaktioner till boken.
Peter Gärdenfors önskelista till Jan Björklund
Här följer en önskelista från Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds Universitet, till vår utbildningsminister Jan Björklund att tänka på.
- Utgå från människans naturliga lärande
Skolans institutionella struktur med läroplaner, scheman och lektioner bygger på tradition och inte på vetenskap. Det finns ingen forskning som säger att denna struktur är den bästa för lärande. Det mesta av vad vi lär oss, lär vi utanför skolan. Därför bör man studera det informella lärandet för att bäst förstå hur skolans verksamhet skall organiseras. Människan har två naturliga sätt att undervisa: att visa och att berätta. Dessa former bör också vara grundläggande för skolundervisningen.
- Satsa på elevernas inre motivation
Det är viktigt att skilja mellan inre och yttre motivation. När man drivs av inre motivation gör man något för att aktiviteten i sig själv ger tillfredsställelse. Individen är intresserad av vad den gör och blir nyfiken, ivrig och koncentrerad. När man styrs av yttre motivation gör man något för att det leder till något annat som är värdefullt men som inte direkt är kopplat till aktiviteten. Vardagligt lärande utanför skolan bygger till stor del på inre motivation, medan skolan alltför ofta utnyttjar yttre motivation, framför allt genom betygen. Det är uppenbart att skolans institutionella struktur hämmar elevernas inre motivation. Lärarna får därmed arbeta i motvind för att få dem engagerade.
- Låt eleverna uppleva att de har kontroll över sitt lärande
En av framgångsfaktorerna för datorspelen är att de ger användaren stor kontroll över förloppet men spelet är samtidigt en utmaning. Elever kan få kontroll genom att planera sina läraktiviteter och att själva bedöma resultaten av processen. I en studie fann man exempelvis att flickor upplever att de har mindre kontroll över hur de lär sig matematik än pojkarna gör. Som en följd av detta var flickornas motivation att lära sig matematik mindre än hos pojkarna.
- Satsa på förståelse i stället för på faktakunskaper
Den andra faktorn som inte uppmärksammas tillräckligt är hur väl eleverna förstår det de lär sig. Debatten har kretsat kring elevernas kunskap – där kunskap ofta ses som att eleverna skall kunna återge en mängd fakta. Men en elev kan aldrig skapa fullständig förståelse av ett område enbart genom att lära in fakta – han eller hon måste tränga in i de underliggande mönstren och se hur kunskapsområdet hänger samman. När man förstår kan man tillämpa det man lärt sig på nya problem – först då blir kunskapen produktiv och inte bara repetitiv.
Om undervisningen fokuserar på förståelse i stället för repetitiv kunskap, så får det genomgripande konsekvenser för hur man testar effekten av lärande. Om förståelsen sätts i centrum blir det viktigare att klara nya problem än att behärska gamla perfekt. I traditionella skolprov har det alltför mycket handlat om att kunna upprepa det man lärt sig, eller att korrekt kunna sätta in värden i formler som man förväntas kunna utantill. Men det finns tendenser i rätt riktning – de nationella proven bygger exempelvis numera mer på förståelse.
- Använd IT för att öka motivation och förståelse
Det räcker inte med att förse varje elev med en dator – de måste kunna användas på ett vettigt sätt också. Datorerna har en stor pedagogisk potential som tyvärr är väldigt dåligt utnyttjad. Som det nu är innebär IT-satsningen att man tar den traditionella skolan med dess undervisningskultur, ger eleverna tillgång till en dator och sen undervisar på samma sätt som tidigare. Datorerna kan användas för att visa och berätta på nya sätt, till exempel genom olika typer av visualiseringar och simuleringsprogram.
- Bredda lärarutbildningen
I den nyutgivna handboken för lärare ”Lärande, skola, utbildning” tas inte vikten av motivation och förståelse upp över huvud taget. Jag önskar att lärarutbildningen omformas så att människans naturliga sätt att lära sätts i fokus. Resultat från modern psykologi, kognitionsvetenskap, hjärnforskning och speldesign måste in som en del av utbildningen.
Källa: Datorn i utbildningen
Soluppgång för skolförbättringen
Varje dag är en ny dag, men idag är en alldeles extra speciell dag. Man skulle kunna säga att idag är en lite nyare dag än andra dagar. Det har blivit dags att sparka igång vår ständigt förbättrade blogg – en
plats där inget är sig likt.
Det här är ingen plats för folk som förespråkar stagnation, för dem finns många andra ställen att umgås (jag vill inte nämna några vid namn med risk för att hamna i bråk). Det är heller inte mötesplatsen för alla dem som inte vill ge upp det de har ”för att det funkar.” Här är tanken att vi ständigt ska se över vad som är och försöka förbättra det på alla sätt som är möjliga.
Framförallt kommer det att handla om förbättring i och runt skolan, förbättring av lärande, förbättring av framtiden, ja rent utav förbättring av livet.
Så: klara.. färdiga.. förbättra!